Efter över ett decennium av pendling längs Norrlandskusten har Carina Gerdin lämnat jobbpendlingen bakom sig för att gå i pension. Under sina 13 år som resenär med Norrtåg har hon hunnit uppleva vinterkaos, fina relationer till tågvärdar, hittat nya vänner och sett en tydlig positiv utveckling av trafiken.
– Tiden går så mycket fortare när man har den där personliga relationen och kontakten, säger hon. Foto: Privat/Norrtåg
När Carina Gerdin började pendla från Hornön utanför Örnsköldsvik till Länsstyrelsen i Härnösand 2011 körde ännu inte Norrtåg på sträckan mellan Sundsvall och Örnsköldsvik. I början blev det bil eller buss och när Norrtåg under 2012 började trafikera sträckan blev tåget en allt mer självklar del av vardagen.
– Första vintrarna var inte roliga, tågen var inte byggda för norrländskt klimat, men jag hängde i. Med tiden blev det bättre och särskilt de senaste åren mot Umeå har fungerat otroligt bra, säger Carina.
Hon arbetade som GIS-samordnare, först i Härnösand, vid Länsstyrelsen i Västernorrland och de sista åren i Umeå, vid Länsstyrelsen i Västerbotten. Tågresorna blev både början och slutet på varje arbetsdag.
– Jag har alltid jobbat under restiden, och jag måste säga att internet har förbättrats otroligt mycket de senaste åren. I början var det svårt i tunnlarna söderut, men mot Umeå har det inte varit några problem.
”Man känner sig sedd och inte som en i mängden”
Tågresandet innebar inte bara arbete, det blev också en viktig del av vardagen som präglades av rutiner och trevliga möten med människor. Under åren växte relationer fram, både till medresenärer och personalen ombord:
– Vi som pendlade till Härnösand blev en liten grupp som höll ihop och vi håller fortfarande kontakt, jätteroligt verkligen. Det är en gemenskap jag saknar lite idag.
Kontakten med tågvärdarna har betytt mycket för Carina under alla år som tågpendlare:
– Jag kan bara berömma dem, de gör ett hästjobb. När det har varit strul har de bjudit på kaffe, behållit lugnet och mött oss med respekt. Den gesten betyder så mycket. Man känner sig sedd och inte som en i mängden.
Hon berättar om roliga episoder, som när det visade sig att en lokförare hade en tvillingbror och båda jobbade på tågen. Pendlarna trodde de pratade med samma person hela veckan tills de förstod:
– De var ju två!
”Jag har sett en tydlig förbättring”
Carina är ärlig med att allt inte varit perfekt. Bristande information vid förseningar och svårigheter att få kontakt med ansvariga i början av hennes liv som pendlare var frustrerande. Men hon är också tydlig med hur mycket som har förbättrats:
– Det har funkat otroligt mycket bättre de senaste åren. Man ser skillnad jämfört med i början. Det går färre ersättningsbussar. Det är färre störningar. Informationen är tydligare. Jag har sett en tydlig förbättring.
Dina bästa tips till nya pendlare?
– Ha tålamod och gilla läget. Bli inte upprörd om det är saker som händer. Du ödslar bara energi. Ta reda på information och håll dig uppdaterad. Och ha ett bra bemötande mot konduktörerna, det är jätteviktigt. Med ett leende kommer man långt!
Carina minns ett särskilt tillfälle då tåget fastnade strax utanför Örnsköldsvik. Ett godståg hade fått stopp och hennes tåg blev stående, bara några hundra meter från stationen:
– Vi såg ju Övik och tänkte; Kan vi inte få kliva av? Vi vet att vi inte får, men snälla, kan vi göra ett undantag? Det blev en ganska absurd väntan, men vi skrattade också. Ibland måste man bara skratta åt eländet.
Kanske är det just det som gjort Carina till en så uppskattad pendlare, förmågan att hitta det positiva, även om det inte alltid blir som man tänkt.